Lärarna visste att någonting var fel med mig. Jag, som förut hade varit klassens clown, hade stängt in mig i mig själv. I stället för att umgås med mina vänner på rasterna, gick jag till skolbiblioteket och läste. Mina betyg sjönk. Kanske var det även någonting de såg i min blick, inte vet jag… Tomhet?

De skickade mig till skolans sjuksyster och kurator. En av dem kände till och med en psykolog, som jag fick prata med. Men inte blev de klokare av det. Jag var för rädd, skämdes för mycket, för att säga som det var. När de frågade om min situation hemma svarade jag bara att allt var bra. De ville jämt veta om hur det hade varit sedan min förlust. ”Okej,” sa jag. ”Vi har hämtat oss.” Jag höll mig undan från att ge några långa svar. Koncist.

Men de visste nog ändå. Inte exakt vad felet var, men i alla fall att någonting inte stod rätt till. Ändå valde de att släppa det efter ett tag. De antog väl att jag skulle berätta allt när jag var mogen.

Det gjorde jag aldrig.

Ingen fick veta någonting om det mörker, som jag kände till så väl. Ingen annan än jag hörde någonsin dörren slå igen eller kände lukten av alkohol rulla över ansiktet.

Varenda kväll slöt jag ögonen och drömde mig bort till en mycket trevligare tillvaro.

Sedan slogs TV:n på i vardagsrummet. Ibland gick jag ut i köket och lät fingrarna vila på knivhandtagen, som stack upp ur vårt knivställ. Längre än så gick jag aldrig.

Jag hade förlorat alla mina vänner vid det laget. Elaka saker skrevs om mig på skoltoalettens väggar. Men vad brydde jag mig om det? Jag hade redan förlorat all min stolthet, all min värdighet. Ingen var förmögen att titta förbi min enstöriga fasad och se mig för den trasiga flicka jag var.

En dag försvann jag från skolan. Jag undrar ibland om mina forna vänner ägnade någon tanke åt mig. Frågade de klassföreståndaren vart jag hade tagit vägen? Eller sa de kanske ”Ja, det var ju bara en tidsfråga” till varandra, innan de återgick till sina liv?

Kvällen innan hade jag gått längre. Jag insåg inte ens vad jag hade gjort förrän jag tittade ner på mina händer, upplysta i skenet från TV:n. De var rödfärgade och darrade. I fåtöljen satt en hopsjunken figur, som knappt ens var igenkännbar längre. Jag gjorde inget motstånd när starka händer tog tag om mig och förde mig därifrån.

Borde jag inte ha känt mig tillfreds efteråt? För det gjorde jag inte. Min skada hade lämnats obehandlad alldeles för länge och förtärt mig.