Grace visste att det var kört, redan innan hon ens hade pressat ner avtryckaren.

Avfyrandet av revolvern lät som ett bestialiskt vrål i hennes öron, nästan som om vapnet vore en levande varelse av kött och blod. Det sved på den högra kinden av krutstänk, som en stum påminnelse om att det hon höll i trots allt inte var mer än ett livlöst föremål, skapat av människor med avsikt för att uppfinna nya sätt att skada varandra. Revolvern gled ur hennes hand och landade på marken med ett ihåligt ljud, överröstat av det smärtade oljudet i gränden.

Hon stirrade på den skrikande flickan som låg ner framför henne. Knäet hade reducerats till en blodig massa och den tjocka, röda vätskan rann långsamt mellan sprickorna i asfalten, formade ett invecklat mönster som påminde om spindelväv.

Flickan var inte bara en söt tös vid namn Anne, utan även en plågoande som hade förföljt Grace ända sedan femte klass och viskat saker i hennes öra, fått henne att vilja gräva in naglarna i huvudet i ett försök att utföra en lobotomi på sig själv. Ingen annan hade någonsin lyckats få Grace att känna sig så värdelös, som om vartenda andetag hon tog var slöseri med syre.

Synen av blodet fick henne till en början att må illa, kväljningar täppte till i strupen och hennes inre vrålade ”Vad har du gjort?” Men när hon tittade på Annes ansikte, en mask förvriden av ren och skär smärta, blev hon påmind om allt hon hade gjort mot henne under de senaste fem åren. Förolämpningar ekade genom hennes huvud, likt en repad skiva.

”Är det inte äckligt att vara så fet?”

”Det måste vara jobbigt att bära omkring på allt det där viktöverskottet!”

”Inte ens din mamma kan älska dig, så ful som du är!”

– Håll käft! skrek Grace.

Det brände ursinnigt i ögonvrårna och hon blinkade frenetiskt, fast besluten att aldrig mer visa sig sårbar.

Visst, kanske hade Anne rätt i det hon sa. Kanske var det ”äckligt” att vara överviktig. Kanske hade Grace aldrig fått någon genuin kärlek från sin mor. Men det spelade ingen roll om man var smart, dum, ful eller vacker när man väl var död – och det var trots allt på dödens väg som alla människor färdades, vare sig den vägen var lång eller kort.

En gång hade Grace pratat med skolans kurator, men hon hade snabbt insett att vuxna inte brydde sig. Kuratorn hade sagt ”Det kan jag inte tro om Anne, hon är en så trevlig flicka” och det var både första och sista gången som Grace hade försökt söka hjälp för sitt söndertrasade psyke. Det var helt enkelt ingen idé att vända sig till andra människor, för de visste inte hur det kändes.

De visste inte hur det påverkade en, efter att ha blivit hatad, retad, bespottad, utskrattad i hela sitt liv – och för vad? Vad kunde driva människor till sådan grymhet, kall och skoningslös? Tydligen räckte det med någonting så simpelt som en persons utseende; det enda man inte kunde rå över själv.

Ljudet av Annes högljudda gråt förde Grace tillbaka till verkligheten. När hon tittade på det förstörda knäet slogs hon av tanken att det aldrig skulle bli sig likt. Anne, som hade hoppats på att bli professionell fotbollsspelare, skulle för första gången i sitt liv få veta hur det kändes när drömmar gick i kras. Insikten fick det plötsligt att spela på en sträng av skadeglädje inom Grace, som hon inte ens hade vetat att hon hade.

– Det kommer bli svårt att spela fotboll med resterna av det där knäet, sa hon.

Ett hastigt skratt undflydde hennes läppar. Hon kunde inte rå för att hon nickade för sig själv, som i en gest av bekräftelse.

– Riktigt svårt.

Och hon kunde inte sluta skratta.