Avfyrandet av revolvern lät som ett bestialiskt vrål i hennes öron, nästan som om vapnet vore en levande varelse av kött och blod. Det sved på den högra kinden av krutstänk, som en stum påminnelse om att det hon höll i trots allt inte var mer än ett livlöst föremål, skapat av människor med avsikt för att uppfinna nya sätt att skada varandra. Revolvern gled ur hennes hand och landade på marken med ett ihåligt ljud, överröstat av det smärtade oljudet i gränden.

Hon stirrade på den skrikande flickan som låg ner framför henne. Knäet hade reducerats till en blodig massa och den tjocka, röda vätskan rann långsamt mellan sprickorna i asfalten, formade ett invecklat mönster som påminde om spindelväv.

Flickan var inte bara en söt tös vid namn Anne, utan även en plågoande som hade förföljt Grace ända sedan femte klass och viskat saker i hennes öra, fått henne att vilja gräva in naglarna i huvudet i ett försök att utföra en lobotomi på sig själv. Ingen annan hade någonsin lyckats få Grace att känna sig så värdelös, som om vartenda andetag hon tog var slöseri med syre.

Synen av blodet fick henne till en början att må illa, kväljningar täppte till i strupen och hennes inre vrålade ”Vad har du gjort?” Men när hon tittade på Annes ansikte, en mask förvriden av ren och skär smärta, blev hon påmind om allt hon hade gjort mot henne under de senaste fem åren. Förolämpningar ekade genom hennes huvud, likt en repad skiva.

”Är det inte äckligt att vara så fet?”

”Det måste vara jobbigt att bära omkring på allt det där viktöverskottet!”

”Inte ens din mamma kan älska dig, så ful som du är!”

– Håll käft! skrek Grace.

Det brände ursinnigt i ögonvrårna och hon blinkade frenetiskt, fast besluten att aldrig mer visa sig sårbar.

Visst, kanske hade Anne rätt i det hon sa. Kanske var det ”äckligt” att vara överviktig. Kanske hade Grace aldrig fått någon genuin kärlek från sin mor. Men det spelade ingen roll om man var smart, dum, ful eller vacker när man väl var död – och det var trots allt på dödens väg som alla människor färdades, vare sig den vägen var lång eller kort.

En gång hade Grace pratat med skolans kurator, men hon hade snabbt insett att vuxna inte brydde sig. Kuratorn hade sagt ”Det kan jag inte tro om Anne, hon är en så trevlig flicka” och det var både första och sista gången som Grace hade försökt söka hjälp för sitt söndertrasade psyke. Det var helt enkelt ingen idé att vända sig till andra människor, för de visste inte hur det kändes.

De visste inte hur det påverkade en, efter att ha blivit hatad, retad, bespottad, utskrattad i hela sitt liv – och för vad? Vad kunde driva människor till sådan grymhet, kall och skoningslös? Tydligen räckte det med någonting så simpelt som en persons utseende; det enda man inte kunde rå över själv.

Ljudet av Annes högljudda gråt förde Grace tillbaka till verkligheten. När hon tittade på det förstörda knäet slogs hon av tanken att det aldrig skulle bli sig likt. Anne, som hade hoppats på att bli professionell fotbollsspelare, skulle för första gången i sitt liv få veta hur det kändes när drömmar gick i kras. Insikten fick det plötsligt att spela på en sträng av skadeglädje inom Grace, som hon inte ens hade vetat att hon hade.

– Det kommer bli svårt att spela fotboll med resterna av det där knäet, sa hon.

Ett hastigt skratt undflydde hennes läppar. Hon kunde inte rå för att hon nickade för sig själv, som i en gest av bekräftelse.

– Riktigt svårt.

Och hon kunde inte sluta skratta.

Hon gick med bestämda steg tvärs över rummet och satte sig vid ett tomt bord. De skulle inte få tro att hon faktiskt berördes av deras omogna högstadiebeteende. Hon hade levt med det här i hela sitt liv och det bekom henne inte längre. Hon var van. Härdad, skulle man till och med kunna säga.
Shannon behövde inga vänner. Det räckte med att hon hade Aaron – och musiken.

När skolan var slut gick hon till musiksalen, precis som vanligt, och slog sig ner vid pianot.  Mozart hade varit galen, men hans musik var ändå det vackraste hon visste. Balanserad och kristallklar. Den innehöll den harmoni och logik som hon oftast saknade i sitt liv. Varken Mozarts tvivel eller sjukdom hördes i hans musik.

Shannon ögnade igenom noterna och satte fingrarna mot pianotangenterna. När hon började spela försvann allt annat. Ingenting annat existerade förutom hon och pianot. Och hon spelade tills det lät perfekt, tills fingrarna blödde, tills naglarna gick av.

Allt för att klara av spelningen och komma in på Yale University. Om hon lyckades skulle hon slippa att alltid se så blek ut och känna sig så illamående. Om hon fick ett tidigt antagande skulle hon snart vara färdig i den här skolan och all jävla skit. Hon skulle ta studenten i förtid och vara på väg härifrån redan i maj – och det fanns ingenting som hennes paranoida föräldrar hade att säga till om det.

Hon visste att det enda som stod mellan henne och den där hoppfulla framtiden var en enda sonat. Så hon spelade. Och spelade. Tills allt annat försvann.

Men hon slets tillbaka in i verkligheten allt för tidigt då en dörr öppnades bakom henne. Hon slant med fingrarna och tryckte ner fel tangenter. Magin försvann inom loppet av en enda sekund. Hon vände sig frustrerat om och inte ens synen av hennes pojkvän fick henne på bättre humör.

*

Än så länge hade middagen gått bra. Shannon satt ständigt på helspänn och iakttog sin mammas minsta rörelse. Hon sneglade då och då på Aaron för att se efter om han verkade känna sig obekväm. Inte än i alla fall.

Det här gick faktiskt bättre än förväntat. Hon ville inte att Aaron skulle märka vilken ovanlig – i brist på bättre ord – familj de var redan första gången han träffade hennes föräldrar. Pappa spelade den skämtsamme och fullt normala fadern medan mamma uppförde sig som hon föreställde sig att normala mödrar gjorde. Hon var trevlig och ställde gärna många frågor till Aaron. Som tur var verkade han inte ha någonting emot det.

Shannon kände hur hon började slappna av en aning. Det kanske var på väg att bli bättre, trots allt. Var det såhär det kändes att ha en vanlig familj? I sådana fall skulle hon kunna vänja sig vid det.

Men självklart bröt Helvetet löst – det gjorde det alltid förr eller senare.

När de hade ätit färdigt dukade mamma undan. Hon kom snart tillbaka från köket med en tårta, som pryddes av 18 brinnande ljus. Hennes läppar var utdragna i ett brett leende då hon muntert sa:

– Det är nån som fyller år idag!

Shannon mådde nästan illa när hon tittade på mamma, som såg gladare ut än hon gjort på länge. Det där leendet som prydde mammas läppar… Sådär log hon aldrig när hon tittade på Shannon.

– Vem är det som fyller år? frågade Aaron förvirrat.

– Min bror, muttrade Shannon.

– Jag visste inte att du hade en bror.

– Det har jag inte heller.

Det var knäpptyst i matsalen. Leendet föll från mammas läppar. Hon sjönk ihop och stirrade sorgset ner på ljusen i tårtan.

– Han dog innan jag föddes, förklarade Shannon.

Och trots det lyckades han ändå alltid få mer uppmärksamhet än hon själv. Men det var just det. Att han var död. På så sätt förblev han odödlig, för alltid vid liv, i mammas ögon. Han var Superpojken och hon var den Osynliga Flickan.

Ibland önskade Shannon att hon kunde flyga. Att hon kunde försvinna och sedan dyka upp igen som hon ville. Om hon bara kunde flyga. Då skulle hon flyga långt bort härifrån.

*

– Fyra gånger i veckan? frågade Shannon överraskat. Är inte det lite väl mycket?

Pappa ryckte på axlarna, lika hjälplös som vanligt.

– Läkaren rekommenderade det, förklarade han.

– Det här kommer aldrig bli bättre, eller hur? sa Shannon irriterat. Han kommer aldrig försvinna.

– Jag vet inte.

Shannon stirrade misstroget på sin far.

– Det är nu du ska vara en typisk förälder och ljuga och säga jo.

Pappa suckade. En smått förargad rynka hade dykt upp mellan hans ögonbryn.

– Jo, det kommer bli bättre, sa han.

– Tack, vad tröstande! snäste Shannon sarkastiskt.

Hon vände på klacken och skyndade sig upp för trappan. Det brände i hennes ögonvrår och hon bet ihop så hårt att hon var rädd för att tänderna skulle spricka. Inte för att det spelade någon roll. Hennes liv var ändå inget liv värt att leva så som det såg ut just nu.

– Vet du vad, Shannon? ropade pappa ilsket.

Hon stannade till vid dörren till hennes rum och vände sig om, för att se honom komma klampande upp för trappan efter henne.

– Inte allt handlar om att du ska känna dig tröstad! Det handlar om att hjälpa din mamma!

Shannon blängde upp på sin pappa.

– Som alltid! muttrade hon.

Först trodde hon att pappa inte tänkte ge sig. Men han lät det vara, med en suck fylld med en blandning mellan ilska och uppgivenhet, och gick därifrån. Shannon stirrade efter honom då han försvann tillbaka ner för trappan.

Hon lade handen på dörrhandtaget, men stannade till och vände sig om. Dörren till badrummet stod på vid gavel och spegelskåpet ovanför handfatet såg plötsligt ohälsosamt lockande ut. Hon tänkte inte ens efter då hon med lätta steg skyndade sig in i det vitkaklade rummet och slet upp skåpsdörren. Länge hade hon varit förbittrad över det faktum att badrumsskåpet alltid var proppfullt med otaliga olika mediciner. Men nu, i denna stund av antingen underlig förvirring eller oväntad klarhet, framstod de som befriande. Så frestande, insåg hon.

Shannon tog upp en av medicinburkarna och läste på etiketten. ”Brysperol.” Nästa. ”Valium.” Nästa. “Xanex.” Varför inte? Hon skruvade bort locken och hällde ut ett par piller från varje burk i sin öppna handflata. Hon tvekade inte ens då hon svalde dem, två åt gången, och sköljde ner dem med kranvatten. Det tog inte lång tid förrän hennes smärta redan började kännas mindre smärtsam.

*

Man visste att ens liv var ett rent jävla helvete när det innehöll mer svordomar och grovhet än man kunde se i vilken film som helst. När Shannon kom till insikten om att hela hennes uppväxt hade varit en instabil röra, befann hon sig mellan medvetande och bortdomning.

Musiken dunkade i öronen på henne och de färgade strålkastarna flöt ihop till ett suddigt virrvarr, som mest såg ut som ett småbarns kladd med vattenfärger. Hon dansade, dansade, dansade, tills hon inte längre hade någon känsel i fötterna. Lukten av svetten från människorna runt omkring henne stack henne i näsan, men det bekom henne inte då hennes luktsinne inte längre fungerade som det skulle.

Det enda som for genom hennes huvud för tillfället var en rad osammanhängande tankar. Några av dem berörde mamma, som låg på sjukhus och blev elchockad varenda dag i två veckor, trots att stygnen på handlederna fortfarande var färska och hennes hjärna antagligen skulle ha hunnit smälta innan behandlingen var färdig. Andra handlade om pappa, den frånvarande skitstöveln, som hade tvingat mamma att gå med på ECT:n. Han hade inte ens märkt hur Shannon hade förändrats den senaste månaden, sedan hon hade börjat ta sin mammas piller för att lindra sin egen smärta.

Men ett fåtal tankar innehöll trots allt en strimma av optimism. Hon kunde inte rå för att hon undrade om behandlingen ändå kunde få mamma att bli bättre. Tänk om hon skulle bli så gott som ny, efter alla dessa år? Kanske skulle de kunna bli en lycklig familj till slut. Men å andra sidan, vad fan hittade egentligen lyckliga familjer på? Det var ingen tröst för Shannon att tänka att hon kanske äntligen skulle få leva ut sina resterande år som tonåring. Men hur skulle hon kunna njuta av att vara en oförsiktig och vårdslös tonåring när mamma alltid skulle förbli mycket galnare än hon själv?

Läkarna sa att de var säkra på att mamma skulle bli bättre den här gången. Att hon skulle förändras till det bättre. Men de hade sagt det varenda gång hon förts in på sjukhuset och varenda gång hade hon bara blivit konstigare. Vid det här laget hade Shannon lärt sig att veta när de ljög, vilken blick som fanns i deras ögon då de öppnade munnen och lät en osanning slinka ut.

Hennes tankar löstes upp till ingenting då ljus blixtrade förbi och små ljusprickar feberaktigt dansade förbi inför hennes ögonlock. Det kändes som att hennes sinne brändes upp inifrån och som att hjärnan sögs ut ur huvudet, där det för tillfället töade som om det var i mars månad.

Letargin och värken flödade ut i strida strömmar. Shannon red på en kick, långt borta ifrån den person hon en gång i tiden hade varit, innan allt det här började. Hon hade levt ett liv fullt av gråskalor och moln, men detta ögonblick var kristallklart. Det var överflödande, men ändå anspråkslöst på en och samma gång.

Det var eufori och ilska; vintervind och vårbrasa. Det tog död på hennes hunger och fyllde henne med längtan. Hon kände hettan, men slapp smärtan. Det fanns en tunn gräns mellan frihet och rädsla och hon var inte säker på vilket hon egentligen upplevde.

Hon märkte knappt ens när hon slog i golvet eller när Aaron satte sig på knä intill henne.

– Det här är typ, femte natten i rad som jag har fått hämta dig på en klubb, muttrade han.

Då han hjälpte henne upp på fötter undrade hon flyktigt om hon någonsin skulle kunna dölja den här idiotiska hungern. Om hon någonsin skulle kunna uppmana lite fejkat självförtroende och säga: ”Önskar jag vore här.”

De lämnade klubben och den svala nattvinden var uppfriskande mot hennes stekheta ansikte.

Önskar jag vore här.

De skickade mig till skolans sjuksyster och kurator. En av dem kände till och med en psykolog, som jag fick prata med. Men inte blev de klokare av det. Jag var för rädd, skämdes för mycket, för att säga som det var. När de frågade om min situation hemma svarade jag bara att allt var bra. De ville jämt veta om hur det hade varit sedan min förlust. ”Okej,” sa jag. ”Vi har hämtat oss.” Jag höll mig undan från att ge några långa svar. Koncist.

Men de visste nog ändå. Inte exakt vad felet var, men i alla fall att någonting inte stod rätt till. Ändå valde de att släppa det efter ett tag. De antog väl att jag skulle berätta allt när jag var mogen.

Det gjorde jag aldrig.

Ingen fick veta någonting om det mörker, som jag kände till så väl. Ingen annan än jag hörde någonsin dörren slå igen eller kände lukten av alkohol rulla över ansiktet.

Varenda kväll slöt jag ögonen och drömde mig bort till en mycket trevligare tillvaro.

Sedan slogs TV:n på i vardagsrummet. Ibland gick jag ut i köket och lät fingrarna vila på knivhandtagen, som stack upp ur vårt knivställ. Längre än så gick jag aldrig.

Jag hade förlorat alla mina vänner vid det laget. Elaka saker skrevs om mig på skoltoalettens väggar. Men vad brydde jag mig om det? Jag hade redan förlorat all min stolthet, all min värdighet. Ingen var förmögen att titta förbi min enstöriga fasad och se mig för den trasiga flicka jag var.

En dag försvann jag från skolan. Jag undrar ibland om mina forna vänner ägnade någon tanke åt mig. Frågade de klassföreståndaren vart jag hade tagit vägen? Eller sa de kanske ”Ja, det var ju bara en tidsfråga” till varandra, innan de återgick till sina liv?

Kvällen innan hade jag gått längre. Jag insåg inte ens vad jag hade gjort förrän jag tittade ner på mina händer, upplysta i skenet från TV:n. De var rödfärgade och darrade. I fåtöljen satt en hopsjunken figur, som knappt ens var igenkännbar längre. Jag gjorde inget motstånd när starka händer tog tag om mig och förde mig därifrån.

Borde jag inte ha känt mig tillfreds efteråt? För det gjorde jag inte. Min skada hade lämnats obehandlad alldeles för länge och förtärt mig.